Dag 1: Vad är diabetes? Hur reagerade jag?

Dag 2: Behandlingen av diabetesen samt vanliga frågor jag får

Dag 4: Nätterna med diabetes?

Dag 5: Skola med diabetes

Dag 6: Varför just jag? Acceptera sjukdomen!?

Dag 7: Kläder, blåmärken samt det värsta man kan säga till en diabetiker

Dag 8: Utomlands med diabetes samt sommar med diabetes

Dag 9: Vad är dåligt och bra med diabetesen?

Dag 10:Hur det känns just nu och varför

 

Att träna med diabetes förstår jag inte själv. ALLA relger säger att man alltid blir låg efter och under man har tränat. I varende bok står det och man får höra det på varenda föreläsning. Men för mig är det helt tvärt om. Jag går upp på blodsocker 18-25 och jag tar ungefär 7 enheter extra insluin (1 enhet= 1 potatis) bara för att komma ner på en bra nivå i blodsockret. Helknäppt! 

 

När man tränar får man absolut inte vara låg! Det är som att bryta mot lagen om man tränar med ett blodsocker under 5! Och jag är ganska dålig på att äta bra mat innan jag tränar vilket gör att mitt blodsocker antingen är jättehögt eller lågt. Om jag jag inte hade diabetes hade jag lätt kunnat träna varje dag! utan att tveka! Men det går inte när man har diabetes och det suger rövhål! Jag brukar säga att det jobbigaste med diabetesen är att anpassa sig efter den! Jag måste alltid ha med mig väska med mitt diabeteskitt. Jag ska aldrig vara ensam när jag är låg och måste alltid ha tillgång till mina saker! Jag år inte gå en meter utanför mitt hus utan dextrosol. För på en timma kan hända mycket! Jag kan lätt gå ner 20 enheter i blodsocker på 1 timma! Vilket gör att om jag har otur kan jag komma i insluinkoma! 

 

Att träna med diabetes är jättekonstigt och det sliter på kroppen hur mycket som helst! Mina läkare säger att jag får träna etersom det gör att allt utom diabetes fungerar bättre. Diabetesen får komma i andraplats där. Fast inte på fel sett!! Jag måste ha respekt för mitt blodsocker, det är egnetligen på träningen när jag behöver ha mest kolla på vad jag har ör blodsocker eftersom allt grår mcket snabbare. Både upp och ner. Så att träna med diabetes är helkasst!

 

 

jag hatar att få frågan "kan du verkligen äta dehär?". Den gör mig bara arg. Jag vill bli behandlad som vilken annan männsika som helst. Jag vet att peronen säger det för att vara snäll men jag vill bli behandlad som en vanllig person. Diabetesen är en stor del i mitt liv men inte hela mitt liv. 

 

Jag kan äta som normalt folk. Jag kan äta godis och chips, bara det att det inte är bra för mig. Men jag måste få leva också! Jag har ju ett liv. Jag ska ju självklart unvika vissa rätter med snabba kolhydrater (t.ex lösgodis, soppa eller pulvermos) men jag vill fortarnde kunna äta. Jag äter precis som alla andra (eller nä inte rikgit jag äter ungefär 100 gånger mer än alla adnra).

 

Jag anpassar mig HELA tiden, som ni andra inte märker. Några exempel: jag har alltid hög midja på jeans och shorts för att annars skaver nålen, jag gillar inte att sova över hos andra p.g.a att jag behöver testa mig på natten och jag använder bara tränings-shorts med fickor för att jag alltid behöver ha med min pump och dextrosol.

 

En sak jag anpassar mig med är att jag inte äter när jag är hög. Jag kan vara galet hungrig men jag får inte äta! Det är jobbigt. Men det händer inte jätteoffta. Jag tror även att jag äter mer grönskaer p.g.a min diabetes men det är ju bara bra. Jag äter dextrosol varje dag ungefär 3-10 st kan gå åt under ett dygn. Fast det är ju inte direkt jobbigt. Jag har alltid med mig frukt- vart jag än går. För jag måste äta mellis! När jag går i skolan äter jag ett äpple på förmiddagen och sedan macka på eftermidagen. En sak som är väldigt väldigt väldigt negativ med diabetesen är mellanmålen.

 

Jag får gå och ta mellanmål i skolan när det behövs. "Nationella Diabetesteamet och Diabetes i Skolan-projektet har tagit fram en individuell vårdplan för egenvård i skolan av diabetes. Varje barndiabetesmottagning är enligt lag skyldig att ansvara för att vårdplanen fylls i och att se till att den efterlevs i samarbete med familj och skola" Vilket betyder att jag som diabetiker ska ha tillgång till mina medecinska behov som till exempel att kunna ta mellanmål. Det är inte direkt jobbigt att gå och ta mellis, det är inte pinsmat att stå där med dagisbarnen eller att behöva gå från lektionen. Utan det är kommentarerna jag får när jag käkar mitt mellanmål "Jag önskar att jag också hade diabetes så jag också kan få ta mellanmål" eller "Vad lyxigt hon har det som får ta mellanmål när hon vill". Ni som säger det kan ta ock tänka till en gång till. Jag vet att det är bara de närmaste som verkligen ser hur diabetesen påverkar mig men man kan väll tänka lite innan man säger saker? Det är ju ungefär som att säga jag önskar att jag får cancer så jag kan få en peruk gratis! Det är precis samma sak. Tänk på vad ni säger innan ni säger det.

 

 

Alltså är träningen helkass med diabetesen men maten fungerar ganska bra för mig. Det är inte själva maten som är jobbig utan kommentarerna.