Klockan 20 minuter i 10 för exakt två år sedan gick jag in i rummet där hela mitt liv skulle vändas upp och ner på några sekunder. I rummet sa docktorn att jag hade diagnosen av den kroniska, endokrina och obotliga sjukdomen diabetes typ 1.

När docktorn sa att jag hade diabetes blev jag jag självklart jätteledsen och både jag och mamma började gråta. Sen efter ungefär fem minuter blev jag arg eftersom jag var tvungen att åka in till Borås sjukhus och då missade jag ju idrotten i skolan. Alla reagerar olika när det får ett svårt besked och jag blev ledsen, arg och självklart chockad. Alla tänker “det kan inte hända mig, det händer bara andra” men tyvärr så är det så att man själv eller någon som står en nära kan få ett stort och svårt besked.

När jag satt i bilen till Borås hade jag slutat gråta. Då började tycka jag att det var coolt, jag var ju inte som alla andra! När vi kom till Borås fick jag vänta jättelänge och sedan göra en massa olika blodprover. Jag blev inlagd på barnavdelningen i ett litet äggult rum. Jag minns inte så mycket om de tre veckorna jag låg på sjukhus, bara att det var en massor läkare som pratade med mig som om jag vore tre år.

Efter att jag skrivits ut från sjukhuset började jag gå till skolan som vanligt. De första dagarna var mina föräldrar med för att informera läraren och även se hur det gick för mig. Livet flöt på och jag tyckte det var coolt och fascinerande att jag hade diabetes.

Någon gång efter sommarlovet när skolan började förändrades min syn på diabetesen. Jag började inse att jag faktiskt hade sjukdomen. Jag började inse att det var inte coolt och roligt att ta mellan 8-15 sprutor om dagen och att testa blodsockret 18 gånger dygent runt (att testa blodsocker är som att ta ett stick i fingret ungefär fast jag tog det i armen). Jag började tycka att det blev mer och mer jobbigt och jag började må sämre och sämre.

Hösten gick och jag kämpade med mig själv och diabetesen. Jag hade gått ner i depression och jag tyckte att diabetesen var skit. Jag vägrade ta mina sprutor och att testa mig fanns inte äns på världskartan! Det ledde till väldigt höga och farliga blodsocker. När man har väldigt höga blodsocker kan inte kroppen ta emot maten man äter vilket ledde till att jag gick ner i vikt. Jag kämpade emot min diabetes, jag vägrade inse att jag hade sjukdomen.

Men någon stans mitt i all skit så bestämde jag mig för att jag inte skulle må såhär. Jag var ju Johanna, och hon var ju alltid onaturligt glad och sprallig men jag hade blivit en Johanna som grät för det minsta lilla. Jag bestämde mig att jag inte var Johanna nummer två utan nummer ett. Jag började väldigt långsamt ta mig från botten. Hela våren för mig gick ut på att bygga upp mig själv och komma ikapp med allt jag missat. Jag kämpade hela våren med mig själv.

När sommarlovet kom så var jag nästan helt Johanna nummer ett. Jag började inse att jag måste sköta min diabetes för att inte få allvarliga komplikationer senare i livet. Till exempel på komplikationer är att man kan få amputera bort fötter, problem med inre organ, problem med matspjälkningen och dålig syn.

Som jag skrivit innan har jag äntligen nu efter två år accepterat min kronsika sjukdom. Och jag har insett hur diabetesen förändrat mig. Diabetesen var den som förstörde hela mitt liv. Men den byggde även upp ett nytt bättre liv. Jag lever nu idag och jag är starkare än någonsin. Jag har accepterat min sjukdom och har inte några problem längre att testa mig inför andra som jag inte känner. Jag bryr mig inte längre om vad alla tycker om mig eller om min diabetes.

Jag är glad att jag har diabetes. Men jag är även ledsen. Jag är glad och ledsen på samma gång. Jag är glad att jag har blivit den personen jag är idag men jag är även ledsen för alla negativa delar i diabetesen. Fast jag är 100% glad för att jag har accepterat de negativa delarna.

Diabetes är inte som alla andra tror. Folk tror att det är jobbigt att ta sprutor och blodsockertest. Visst det är jobbigt men det som tynger ner sjukdomen mest är allt ansvar man måste ha. Jag måste alltid ha med mig mina testare och dextrosol, vart jag än går. Jag måste alltid planera när jag ska äta och vad. Jag kan inte bara bestämma mig för att gå till gymmet på tio minuter utan planera redan vid frukost vad jag ska äta för att över huvud taget kunna träna på kvällen samma dag.

Men jag har accepterat allt, jag har vant mig också. Att planera vad jag ska göra på morgonen tar inte lika lång tid som det gjorde i början. Jag har lärt känna min kropp och vet nu bättre hur den reagerar på olika saker. Jag har tagit mig från botten till toppen. Jag mår bättre och bättre för varje dag och jag blir bättre och bättre på att sköta min diabetes. Jag är stolt för den jag har blivit och jag tänker inte ändra på det.